- Mamma, kan vi läsa en bok?

Meningen som gör mig genuint lycklig ända längst in i själen. Det är klart att vi ska läsa en bok! Varför inte två när vi ändå håller på!?

Jag växte upp som ensambarn i en egenföretagarfamilj där arbetstiderna var, tja, 24-7. Vi flyttade tidigt till de svenska fjällen och lämnade därmed släkt, vänner och det bekanta bakom oss. Kanske var det inte så konstigt att jag blev den där bokmalen som plöjde bok på bok i flickrummet. Försvann in i andra världar, lärde känna tusentals Mållgans.

Jag älskade Berättelserna. De där svarta bokstäverna mot det vita pappret som skapade magi. Jag slukade dem alla. Njöt till och med av lukten på byns lilla bibliotek. Lukten av gamla böcker. Det handlade aldrig om specifika genres utan allt slank ner. Äventyr, deckare, feel-good, skräck, romaner. Det viktiga var att det fanns en känsla som fångade, som drog mig in och lät mig följa med till andra världar, andra kulturer, sätt att tänka och vara. Min värld blev så mycket större än vad verkligheten någonsin skulle kunnat erbjuda.

Skrev gjorde jag som liten. Så pennan glödde. Hittade på, levde mig in och fantiserade. Men, så en dag blev jag stor. Att sitta och bara hitta på historier var ju liksom inget som vuxna människor ägnade sig åt. Om man inte var författare så klart.

Så jag slutade skriva. Sen kom jobben, huset, barnen och livet emellan. Alla ursäkter. Någonstans inne i bröstet brann emellertid längtan efter att få sätta pennan mot pappret igen, eller fingret mot tangentbordet för all del. Berättelserna och skapandet fanns där inne, ville ut och få liv. Men det som var så självklart och enkelt som liten hade blivit så svårt och oöverstigligt som vuxen. Skriva en bok var inget man bara gjorde. Det tog åratal av research, förberedelser, utbildning och så allt-det-där-andra-som-hindrade-mig-från-att-för-guds-skull-bara-skriva!

Och så plötsligt en dag hände det där som i bland händer folk. Den så kallade polletten trillade ner. Jag kanske helt enkelt kunde gräva där jag stod? Skriva om något jag kände till och så bara hitta på resten?

Till saken hör att jag alltid varit duktig på att starta saker, mindre hågad att slutföra dem. Så jag bestämde mig för att utmana mig själv. Se det som ett självändamål att överhuvudtaget slutföra mitt uppdrag. Oavsett resultatet skulle jag skriva ett manus.

En tid senare stirrade jag på högen med papper som skrivaren spottade ur sig. En overklig känsla, hade jag skrivit allt det där?

Då och då fattar man beslut som förändrar livet. Den dagen de första orden formades till vad som skulle bli Fjället tiger still skrek mitt barndoms jag av glädje. Och hon har fortsatt att hoppa jämfota av lycka sedan dess.

Så när mina döttrar ber om en kvällsaga, kurar jag ner mig i den 140 cm korta och alltför smala sängen, vinklar nacken på det där obekväma sättet, anstränger rösten till heshet för att få till alla karaktärer – och hoppas att mina ungar får uppleva samma lycka som jag av att låta tankarna sväva iväg till en magisk plats där allting är möjligt.